Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

När drevet gick som värst mot vännen och fd kollegan Lennart Strömqvist kom han ofta in till mig och pratade av sig. Han berättade om de ”onda människorna” som fanns på institutionen och som var ute efter honom, bara för att han opponerade sig mot den hotande sammanslagningen av vår arbetsgrupp tillämpad miljökonsekvensanalys med andra grupper som var ökända för sina inre konflikter (se även http://rockspace.se/geo/index.php/2008/12/10/bastu-en-svettig-historia ). Jag brukade då motargumentera med att det inte finns onda människor; snarare ruttna människor med onda avsikter som tar fördel av korrupta maktapparater. Till skillnad från Lennart var jag uppvuxen i ett land vars yngre historia hade präglats av terror och maktmissbruk. För att terrorn ska fungera måste den (potentiell) onda människan träffa på ett system som gynnar - helst premierar – dess handlingar. Adolf Hitler hade säkerligen bara avancerad till en förtida kopia av Josef Fritzel, om inte han hade träffat på en politisk organisation som tog fördel av den rådande situationen i 30-talets Tyskland. För att ta ett naturvetenskapligt exempel: Väte kan - utan syre - aldrig bilda vatten (men mer om vatten senare).

Var och en för sig så är dessa människor oftast ynkliga gestalter som aldrig skulle kunna avancera i ett rättvist demokratiskt system, men i de system vi syftar till bär de fanan och tillåts att ta för sig trots sin medelmåttighet. Det största hotet för dessa individer är personligheter med Courage som opponerar sig mot missförhållanden och orättvisor. Alla har vi sett dessa amerikanska filmer, där den gode – inledningsvis förtyckte – till slut vinner över ett korrupt system. Efter inledande motgångar visar samhället sina inbyggda mekanismer för att skapa rättvisa – i fallet med Uppsala universitet verkar dessa mekanismer – om de nu finns – inte fungera, vilket ger gärningsmännen klartecken att fortsätta än mer hänsynslösa med förtrycket. Denna (tysta eller kanske till och med uppmuntrande) legitimation ger slutligen skuldfrihet - eller för att gå tillbaka till mitt exempel med Martin Luther – absolution! Ur mitt eget hemlands historia minns vi Nürnbergrättegångerna där alla – från mannen vid ugnen i Ausschwitz till ledarna för Gestapo och SS runt Hitler – förklarade sig som oskyldiga; de hade bara gjort sin plikt!

Alla system – onda som goda – har även sina medlöpare, utan vilka det inte skulle fungera. Även dessa tar del av fördelarna som systemet ger, om även inte i samma utsträckning som gärningsmännen. Under min studenttid i Tyskland har jag sett flera ynkliga personer som satte på sig velourbyxorna; bara för att genast ta av sig de när de hade fått de rätta tjejerna i horisontellt läge. Dessa typer kunde kopiera ett helt koncept för att skaffa sig personliga fördelar. Men det fanns även beundransvärda undantag som till exempel min vän Stephan S. Jag lärde känna honom på ett semesterläger i Toscana, dit min dåvarande flickvän hade anmäld oss för att jag skulle frälsas att gå med i det marxistiska studentförbundet, som anordnade lägret. Frälsningen lyckades inte, för att jag inte tyckte om vad den ”real existerande socialismen” gjorde mot mina landsmän och kvinnor på andra sidan av den tysk-tyska muren. Trots det blev Stephan och jag vänner och han hjälpte pruta ner priset på min geologkompass, som jag hade upptäckt i ett skyltfönster i Florens. När jag frågade Stephan hur han hade lärt sig så bra italienska, avslöjade han att hans familj hade några sommarhus i trakten där de semestrade flitigt. Många år senare dök hans namn och mejladress upp när jag sökte efter drivrutiner för mitt Siemens telefon på Internet. Vi återtog kontakten: Stephan Siemens har hållit fast vid sina principer och försörjer sig enbart genom föredrag i praktiskt filosofi, medan de flesta andra har vänt kappan efter vinden. I Uppsala fick jag lära mig att ”Peace, Love and Understanding” inte alls sitter i hjärnan eller hjärtat utan snarare i håret.

P.S.: Tack till alla er som kommer med glada tillrop, tips och avslöjande dokument. Dessvärre hinner jag inte besvara alla de dussintals kommentarer som kommer in dagligen. Efter en längre period av tystnad har jag nu ett antal nya inlägg på lager.

Altimetern i flygplanet visar konstant exakt 39 000 feet (11 887 meter) och vi befinner oss ovanför Dafur i södra Sudan. Visst är det konstigt med så jämna höjdangivelser; de första mätningarna av Mt. Everest topp slutade på exakt 30 000 feet och lantmätarna trodde inte på sina alltför jämna resultat. Är på väg igen till Entebbe efter en sommar utan bloggandet! Det var så mycket annat!
Var det inte i Dafur Carl Bildts pengar förräntades som aktiekapital i Lundin oil. Lundin, Lundin …. Så går tankarna tillbaka till Uppsala universitet och prefekten vid Geocentrum under tiden jag plågades som värst. Ordet shitsnack änvände Lars-Christer Lundin när han hotade just med mera shitsnack i fikarummet om jag ”lät mig sjukskriva en gång till” – han frågade aldrig hur jag mådde. Inför närvarande läkare och fackrepresentant frågade jag honom om jag måste hoppa ur fönstret för att han ska förstå att jag inte mår speciellt bra i arbetsmiljön på Geocentrum. Sedan dess har jag mycket funderat kring betydelsen av shitsnack i samband med arbetsmiljön vid min forna arbetsplats.
När drevet gick som värst mot vännen och kollegan Lennart Strömquist var det mycket shitsnack, och värre blev det när han flydde institution och fakultet med rektor Bo Sundquists hjälp. När jag opponerade mig inför dåvarande institutionsstyrelse mot alla falska rykten som spreds, betraktades jag själv med misstänksamma ögon. Mer än en gång var jag med när ”överordnade” pratade shit om en icke närvarande anställd inför oss kollegor; uppenbar för att testa på vems sida man stod. Sedan hände det i fikarummet ganska ofta att en ”underordnad” pratade shit om en fågelfri kollega i chefens närvaro; antagligen för att visa sin solidaritet med regimen. Allt sådant uppfattade jag som mycket motbjudande och gav också uttryck för det – både muntligt och skriftligt. Därför visste jag också exakt vad prefekten Lundin menade med shitsnack om mig i fikarummet. När det gällde honom själv var han mycket mera känsligt – efter jag hade sagts upp hotade han att polisanmäla mig för att jag satte både dekanen och ibland även rektorn och förvaltningen på sändlistan av mina kritiska mejl.
Höjdmätaren visar fortfarande konstant 39 000 feet och vi korsar just nu Nilen. Efter landningen i Entebbe väntar en vecka fullt med möten, undervisning av personal från Geological Survey & Mines samt en heldags workshop som jag ska leda och förbereda.
……………………
Efter denna intensiva vecka sitter jag nu åter i flygplanet, denna gång till Stockholm.
Har under tiden i Uganda kontaktats av det svenska nätverket för universitetsfolk som har råkat ut för liknande behandling. Vi är många som har drabbats av maktmissbruk och några, inte alla, vågar gå ut med det. Begripligt, eftersom arbetsmarknaden i Sverige är så liten och i f.d. arbetsgivarens strategi ingår att svartlista kritiska röster. Chefen snackar med andra ord shit om läraren/forskaren som försöker byta avdelning, institution eller lärosäte. Jag själv har informerats av säker källa att sådant har förkommit i mitt fall. Prefekter som Lars-Christer Lundin brukar vanligtvis inte lämna nedskrivna spår, men i ett fall av baktalandet har jag lyckats få fram skriftligt bevis. Jag misstänkte att det snackades shit om mig gentemot företagshälsovården och därför begärde jag in mina journaler när universitetet bytte från Previa till Länshälsan. Både Veijo Pohjala och Lars-Christer Lundin hade samtal med Previa utan min närvaro, men jag ska här enbart gå in på den sistnämndas påståenden. Bland annat påtalar han att det finns problem kring mitt EU-projekt om E-learning. Smart drag; alla tror naturligtvis att det jag som har problem med projektet. Sanningen är att projektet fick internationella utmärkelser och lovord och jag var mycket aktivt innan jag sades upp. Enda problemet var att de kurser som erbjöds institutionen i samband med projektet inte kunde integreras i undervisningsutbudet. Delvis för att den tungrådda administrationen inte tillåter nya kurser, om de inte har planerats år i förväg, delvis för att det befintliga kursutbudet i geoinformatik redan då var mycket basalt och de nya kurser förutsatte en utbildningsnivå som är typiskt för flertalet universitet som erbjuder utbildning i geovetenskap.
Prefektens agerande här är mycket typiskt och jag undrar om det handlar om ett personligt drag eller om det ingår i chefsutbildningen. Det finns en anknytning till ett verkligt existerande fenomen och utan att direkt ljuga insisterar man något på ett sådant sätt att den mottagande parten uppfattar budskapet som man ville. Blir det tvister kan man alltid påstå att man inte menade så. Ett mycket typiskt exempel på denna ”trick” är följande. Prefekten hotar mig med uppsägning (”Ditt ämne kommer att definieras som underfinansierat, även om Du har 80% externa pengar och fulla kursen, eftersom hela avdelningens underskott kommer att läggas på geoinformatiken”) om jag inte frivilligt fördubblar min undervisning, utan att det räknas i min tjänstgöringsskyldighet. Om jag ställer upp och lyckas med att övertyga 4 kollegor att undervisa ”gratis” 20% var så kan min tjänst räddas. Fram till rektorn Anders Hallberg kommer endast informationen att jag erbjöds mer undervisning för att rädda min tjänst och att jag tackade nej.

Till och med Svenska Dagbladet gick med på det vad Tanja Bergkvist skrev på sin mycket omdiskuterade blogg. Synd bara att Dr Bergkvist plockade ut precis vad som passade henne och struntade i att referera till källan; nämligen denna blogg som lyser på skärmen framför dig!

Visst är det synd om en stackare som bläddrar i ett manuskript under pågående arbetsmiljöundervisning blir utpekad av självaste rektorn för detta!

Vad Tanja Bergkvist inte nämnde var att:
• Det var självaste bläddraren som hade kallad till den undervisning som han nu själv demonstrativt struntade i = förlöjligade!
• Bläddraren, tillika stf prefekten, ifrågasatte föreläsarens trovärdighet efter seminariet pga hennes klädsel, trots att hon visade betydlig mindre navel än Greklands Sakis Rouvas under helgens final i Melodifestivalen.
• Han upprepade beteendet senare under ett telefonsamtal!
• M.m……….

Hade Tanja Bergkvist läst på ordentligt hade hon fått veta att denna stf prefekt under lång tid utsatt kvinnliga, men framförallt mannliga kollegor för upprepade trakasserier. Enligt min uppfattning agerade Uppsala universitet helt rätt i just detta ärende; vad jag kritiserade i mitt avslöjande inlägg den 9 maj 2009 var att samma universitet konsekvent struntar i att utreda de långt allvarligare kränkningar som jag och andra utsatts för av samma person.

To be continued ………. (men läs även mina tidigare avslöjande inlägg)

P.S. Svenska Dagbladet visste nog inte att bläddraren hånskrattade en gång åt en kollega för att denne abonnerade på just SvD och inte DN!

Vi skriver torsdagen, den 15 november 2007. Jag sitter i undervisningslokalen Norrland 1 vid Geocentrum. Anledningen till detta är en obligatorisk personalutbildning i syfte att förebygga trakasserier pga. kön. Alla anställda är kallade och vi är den sista gruppen som ska genomgå utbildningen. Det absurda för mig är jag drygt två år tidigare påkallade denna typ av trakasserier mot en kvinnlig kollega och gärningsmannen var just stf prefekten Veijo Pohjola som fick uppdraget att kalla till detta möte. Det är vad kallar att göra bocken till trädgårdsmästaren! Märkligt nog ingår alla då inblandade i dagens grupp!
Själva utbildningsinsatsen föregicks av ett otal annonseringar om betydelsen av åtgärden; ingen skulle missa att man tar detta på största allvar, vilket påminde mig om propagandan i det forna Östtyskland inför de obligatoriska valen med 99 % deltagandet. Ett spel inför kulisserna!
Vid denna tidpunkt hade man hunnit säga upp mig pga. påstådd arbetsbrist inom geoinformatiken och jag jobbade redan sedan några veckor uteslutande med att bygga upp min egen konsultverksamhet. Att jag följde Trygghetsstiftelsens beslut och inte jobbade fullt ut under uppsägningstiden hade möts med blandade – och delvis elaka – kommentarer, eftersom det rådde allt annat än arbetsbrist inom mitt område. Då – i november 2007 – trodde jag fortfarande att ”högre” makter inom universitetet skulle ställa allt tillrätta och bestraffa de ansvariga; ungefär som i amerikanska filmer, där rättvisan segrar till slut!
Med blandade känslor tog jag plats i den tomma salen men efter några minuter anländer läraren, Annika Lindé – handläggare med ansvar för könsrelaterad jämställdhet vid Uppsala universitet - i Norrland 1. Dagen till ära är hon klädd unisex i mörk kavaj och passande byxor. Vi hinner växla några ord innan hon förbereder sin hög med overheadfolier och jag tar plats med ryggen till fönsterraden och blick rakt mot ingången vid borden som ställt upp i hästskoform med öppningen mot katedern. Deltagarna strömmar in och prefekten Lars Christer Lundin placerar sig med uppsikt över hela rummet i ett av de bakre hörnen. Demonstrativ sist av alla anländer mannen som kallade till utbildningen, Veijo Pohjola. Han bär med sig en bunt med papper, tar plats på närmaste stolen från dörren – mitt emot mig – och börjar genast ogenerat att läsa pappren under bordet, vilket jag och andra ser som ett tydligt ställningstagande.
Annika inleder med de juridiska premisserna och kommer så småningom in på härskartekniker som för mig är intimt förknippade med de banbrytande arbeten av Berit Ås, hedersdoktor just vid Uppsala universitet, och jag följer med spänning hur universitetets ansvarige presenterar ämnet. Annika sträcker på sig för att kunna peka på den översta delen av overheadprojektionen och omärkligt glider den nedre kanten av hennes skjorta up ur bältet.
Mitt i redogörelsen tar prefekten Lars-Christer Lundin ordet eftersom han tydligen uppfattar att härskandet här tydligen beskrivs i negativa ordalag. Att han inte visste innebörden av begreppet mobbning visste jag redan, eftersom han ett år tidigare inte ens kunde stava till det när jag påtalade flera fall av pågående mobbning. Det är inte bara hans skånska som för tanken hos mig under hans inlägg till Hans Alfredssons rolltolkning i hans film ”Den enfaldige mördaren”. (scenen jag tänkte på kommer i början, dessvärre utan ljud). Anförandet går ut på att härskandet och maktutövning behövs för att kunna leda en universitetsinstitution – ett synsätt så långt från peace, love, and understanding man kan komma!
När Veijo Pohjola hör hans ”Masters Voice” rycks han upp ur manuskriptet och blicken vänder sig mot katedern, där en bar navel genast fångar betraktarens uppmärksamhet. För att blidka och "pleasa" prefekten tar Veijo till med etymologin: att härska är inget negativt – det betyder att man samlar sina härskaror!
Senare samma dag yttrar samma stf prefekt sina åsikter, och enbart de närvarande vet vad som egentligen hände. Detta leder tämligen omedelbart till en undersökning från centralt håll och Veijo Pohjola utdelas av rektor en anmärkning (UFV2007-2086) rörande kränkande särbehandling pga. kön. Det är bra att händelsen har på detta sätt uppmärksammats av självaste rektorn, men jag uppfattar en även större kränkande särbehandling att min anmälan (i 2006) rörande systematisk mobbning av mig och mina kollegor av samma person fortfarande inte har behandlats! Ordet ”antagligen” i titeln kom till när jag nyligen fick reda på att man antagligen skulle ta upp ärendet. Så mycket om nolltolerans som rektor Ander Hallberg utlovar!

P.S.: Tack alla ni läsare som har hört av sig till mig med uppmuntrande synpunkter. Jag vet att många har väntad på nya inlägg, men jag var extremt upptaget med min firma. Var flera gånger under våren i Uganda, där jag karterar hela landet med satellitbilder och flygmagnetik för Geological Survey and Mines, samtidigt som jag handledar doktorander vid Makerere University. Detta är än mer viktigt eftersom Uppsala universitet har brutit mot alla ingångna kontrakt. Det finns (dessvärre) material för många fler inlägg, och jag ska ta tag i tangentbordet så snart jag hinner. Härnäst kan jag utlova en essay om skitsnack och fackets (SULF), dekanens och studenternas roll. Som alltid konsekvensneutral och mycket källkritisk.

Efter flera veckors intensivt arbete i Uganda är jag nu åter hemma i Stockholm och därmed i närheten av väl fungerande Internet. Under ett antal veckor har det därför varit tyst och många har väntad på nya inlägg – andra kanske hoppades att orken hade tagit slut hos mig! Ingen fara: snart kommer mera. Innan jag åkte till Afrika bad jag både fackföreningen SULF och universitetsförvaltningen om besked kring hanteringen av olika ärenden, men ingen har hört av sig med mer information om varför olika utredningar aldrig genomfördes. Inte är jag förvånad, locket på verkar vara devisen nu som tidigare.
Från annat håll har däremot kommit in mycket ny information och det är skrämmande hur anställda behandlas på Uppsala universitet och hur universitetsledningen skyddar förövarna. Rektor Anders Hallberg påstår att han inte tolererar dålig arbetsmiljö vid Uppsala universitet, men jag tror inte att han menar allvar, eftersom han frångår två av de viktigaste principerna inom all vetenskaplig verksamhet: Källkritik och konsekvensneutralitet! Genom att straffa de redan värst drabbade längst nere i hirarkin ger han de skyldiga föröverna i mellanledet absolution. Rektorn påstår att det är högt i tak inom universitetet, men min egen erfarenhet visar att det knappt är kryphöjd på Geocentrum; inget miljö för rakryggade personer i alla fall.
Ett universitet ska städas som en trappa: uppifrån och ner! Det behövs en omfattande rengöring och Herakles (geovetenskapliga) hantering av Augias stall kan kanske vara en vägledning. Frågan är hur rektorn vill blir ihågkommen av sin eftervärld. Tar tag i saken som den inte bara i Afrika omåttlig populära Obama

eller ska vi minnas honom som vi kommer att minnas Obamas duckande förträdare!