Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

Vi skriver torsdagen, den 15 november 2007. Jag sitter i undervisningslokalen Norrland 1 vid Geocentrum. Anledningen till detta är en obligatorisk personalutbildning i syfte att förebygga trakasserier pga. kön. Alla anställda är kallade och vi är den sista gruppen som ska genomgå utbildningen. Det absurda för mig är jag drygt två år tidigare påkallade denna typ av trakasserier mot en kvinnlig kollega och gärningsmannen var just stf prefekten Veijo Pohjola som fick uppdraget att kalla till detta möte. Det är vad kallar att göra bocken till trädgårdsmästaren! Märkligt nog ingår alla då inblandade i dagens grupp!
Själva utbildningsinsatsen föregicks av ett otal annonseringar om betydelsen av åtgärden; ingen skulle missa att man tar detta på största allvar, vilket påminde mig om propagandan i det forna Östtyskland inför de obligatoriska valen med 99 % deltagandet. Ett spel inför kulisserna!
Vid denna tidpunkt hade man hunnit säga upp mig pga. påstådd arbetsbrist inom geoinformatiken och jag jobbade redan sedan några veckor uteslutande med att bygga upp min egen konsultverksamhet. Att jag följde Trygghetsstiftelsens beslut och inte jobbade fullt ut under uppsägningstiden hade möts med blandade – och delvis elaka – kommentarer, eftersom det rådde allt annat än arbetsbrist inom mitt område. Då – i november 2007 – trodde jag fortfarande att ”högre” makter inom universitetet skulle ställa allt tillrätta och bestraffa de ansvariga; ungefär som i amerikanska filmer, där rättvisan segrar till slut!
Med blandade känslor tog jag plats i den tomma salen men efter några minuter anländer läraren, Annika Lindé – handläggare med ansvar för könsrelaterad jämställdhet vid Uppsala universitet - i Norrland 1. Dagen till ära är hon klädd unisex i mörk kavaj och passande byxor. Vi hinner växla några ord innan hon förbereder sin hög med overheadfolier och jag tar plats med ryggen till fönsterraden och blick rakt mot ingången vid borden som ställt upp i hästskoform med öppningen mot katedern. Deltagarna strömmar in och prefekten Lars Christer Lundin placerar sig med uppsikt över hela rummet i ett av de bakre hörnen. Demonstrativ sist av alla anländer mannen som kallade till utbildningen, Veijo Pohjola. Han bär med sig en bunt med papper, tar plats på närmaste stolen från dörren – mitt emot mig – och börjar genast ogenerat att läsa pappren under bordet, vilket jag och andra ser som ett tydligt ställningstagande.
Annika inleder med de juridiska premisserna och kommer så småningom in på härskartekniker som för mig är intimt förknippade med de banbrytande arbeten av Berit Ås, hedersdoktor just vid Uppsala universitet, och jag följer med spänning hur universitetets ansvarige presenterar ämnet. Annika sträcker på sig för att kunna peka på den översta delen av overheadprojektionen och omärkligt glider den nedre kanten av hennes skjorta up ur bältet.
Mitt i redogörelsen tar prefekten Lars-Christer Lundin ordet eftersom han tydligen uppfattar att härskandet här tydligen beskrivs i negativa ordalag. Att han inte visste innebörden av begreppet mobbning visste jag redan, eftersom han ett år tidigare inte ens kunde stava till det när jag påtalade flera fall av pågående mobbning. Det är inte bara hans skånska som för tanken hos mig under hans inlägg till Hans Alfredssons rolltolkning i hans film ”Den enfaldige mördaren”. (scenen jag tänkte på kommer i början, dessvärre utan ljud). Anförandet går ut på att härskandet och maktutövning behövs för att kunna leda en universitetsinstitution – ett synsätt så långt från peace, love, and understanding man kan komma!
När Veijo Pohjola hör hans ”Masters Voice” rycks han upp ur manuskriptet och blicken vänder sig mot katedern, där en bar navel genast fångar betraktarens uppmärksamhet. För att blidka och "pleasa" prefekten tar Veijo till med etymologin: att härska är inget negativt – det betyder att man samlar sina härskaror!
Senare samma dag yttrar samma stf prefekt sina åsikter, och enbart de närvarande vet vad som egentligen hände. Detta leder tämligen omedelbart till en undersökning från centralt håll och Veijo Pohjola utdelas av rektor en anmärkning (UFV2007-2086) rörande kränkande särbehandling pga. kön. Det är bra att händelsen har på detta sätt uppmärksammats av självaste rektorn, men jag uppfattar en även större kränkande särbehandling att min anmälan (i 2006) rörande systematisk mobbning av mig och mina kollegor av samma person fortfarande inte har behandlats! Ordet ”antagligen” i titeln kom till när jag nyligen fick reda på att man antagligen skulle ta upp ärendet. Så mycket om nolltolerans som rektor Ander Hallberg utlovar!

P.S.: Tack alla ni läsare som har hört av sig till mig med uppmuntrande synpunkter. Jag vet att många har väntad på nya inlägg, men jag var extremt upptaget med min firma. Var flera gånger under våren i Uganda, där jag karterar hela landet med satellitbilder och flygmagnetik för Geological Survey and Mines, samtidigt som jag handledar doktorander vid Makerere University. Detta är än mer viktigt eftersom Uppsala universitet har brutit mot alla ingångna kontrakt. Det finns (dessvärre) material för många fler inlägg, och jag ska ta tag i tangentbordet så snart jag hinner. Härnäst kan jag utlova en essay om skitsnack och fackets (SULF), dekanens och studenternas roll. Som alltid konsekvensneutral och mycket källkritisk.