Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

För att förstå detta provocerande uttalande måste vi gå tillbaka i tiden till senvintern 2006. Jag hade då nästan själv genomfört höstterminens GIS-kurs (se den sista mohikanen) och planerade för en helt ny 15p kurs i fjärranalys och digital bildbehandling med fältkurs i södra Tyskland senare under vårterminen. Denna mycket efterlängtade kurs inrättades på mitt initiativ och planerades innan jag skulle påtvingas att ensam bedriva all undervisning i geoinformatik. Efter en tuff hösttermin skulle även vårterminen vara mycket intensiv. Mitt under kursen var ett kick-off möte inplanerat till ett stort EU e-learning projekt i Lissabon, och under denna vecka skulle en fd doktorand ta över undervisningen i fjärranalys. Enligt planerna skulle jag även ta en sväng till Kina för att agera gästprofessor vid Guizhou University. Kring påsken 2006 fyllde både min sambo och jag 50 och det blev en stor bjudning med släkt och gemensamma vänner på påskaftonen. Jag hade, när detta inträffade, precis distribuerat ett schema till studenterna, studierektorn samt min kollega Prof. Reinhard Greiling i Heidelberg som skulle ge introduktionen till den efterlängtade fältkursen som enligt kursplanen omfattade en viktig del av kursen.

Nu satt jag koncentrerad framför datorn på mitt tjänsterum med massor av papper runt omkring mig för att förbereda min presentation i Lissabon. Dörren rycks up och innan jag hinner titta upp har stf prefekten Veijo Pohjola intagit en besöksstol vid andra sidan av skrivbordet. Den förre detta punkaren föser undan mina papper för att få plats med sina armbågar på mitt skrivbord. När studierektorn har hunnit ikapp honom börjar han i nedlåtande tonfall ”Vi måste prata om din flygbildskurs!” När jag någorlunda hade samlat mig undrar jag om han menar min kurs om satellitbaserad fjärranalys och digital bildbehandling. Med hänvisning till avdelningens dåliga ekonomi tvingas jag återigen att genomföra hela kursen själv och fältkursen måste ställas in. Även mitt medverkande i EU-projektet äventyras, eftersom jag nu inte längre kan anlita min ersättare under veckan i Lissabon.

När jag har hämtad mig någorlunda från överfallet börjar jag som i trans plocka ihop pappren från skrivbordet, stänger av datorn och åker hem. Tankarna kring min totalt raserade planering snurrar i skallen – hur ska jag förklara allt för de inblandade? Efter tre sömnlösa nätter åker jag akut in på sjukvårdcentralen och blir omedelbart sjukskriven .

Efter ett antal veckor ringer vännen Prof. Lennart Strömquist upp mig i hemmet. Han frågar på uppdrag av dåvarande rektor, Prof. Bo Sundqvist, om jag kan hjälpa till med GIS för rektorns föredrag i samband med överlämnandet av ämbetet till hans efterträdare, Prof. Anders Hallberg. Lennart, som rekommenderade mig, undrar på rektorns bevåg om jag orkar ställa upp, trots allt som drabbade mig på Geocentrum. Jag antar stolt det hedersamma uppdraget och ringer omgående till Rektor Magnificus och vi bestämmer ett möte på hans kontor för att diskutera samarbetet.

Nästföljande möte äger rum på mitt kontor, där rektorn och jag trängs med flera kubikmeter fotogrammetrisk utrustning (se ”Den sista Mohikanen”) för att diskutera mina 3D-animationer för föredraget. Jag hämtar rektorn innan mötet vid entrén och medan jag eskorterar honom till mitt rum passerar vi många förvånade ansikten. Under själva mötet kan jag genom det avlånga fönstret ut till korridoren observera ovanligt många nyfikna gestalter som passerar dörren. Vi fortsätter diskussionen på vägen ut ur huset och passerar cafeterian i entréhallen, där nästan hela kollegiet tar fika under dagens lärarmötet.

Väl tillbaka på mitt rum börjar jag med att sätta tillbaka de framplockade bökerna i bokhyllan när det plötsligt knackar på dörren. Dörren öppnas försiktigt och till min förvåning är det Veijo Pohjola som begär inträde på detta för honom ovanliga sättet (se ovan). Eftersom jag denna gång inte behöver hjälp med att plocka undan från skrivbordet inleds samtalet stående. Min besökare skruvar på sig och undrar försiktigt vad besökaren innan honom hade för ärende. Sanningsenligt redogör jag för mitt samarbete med rektorn och svaret verkar tas emot med viss lättnad. Lite mer självsäkert brister min besökare ut att även han kände rektor Bo Sundqvist, och när jag undrar hur visade det sig att de hade skålat med mousserande vin under ett möte på SGU i Uppsala. Med stigande självsäkerhet riktar Pohjola blicken upp till mig och yttrar en mycket avslöjande åsikt: ”Men han är ju också bara en maktmänniska!” Jag undrar hur jag ska tolka detta och min besökare förtydligar att alla som sökte sig till ledande befattningar gör detta enligt hans egen uppfattning i strävan efter makt. Jag undrar om motivet inte kan ha att göra med ansvarstagandet men utan svar lämnas jag åter ensam i rummet.