Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

Det första inslaget i trilogin om maktmissbruket handlar om ett möte hos prefekten där jag utan förvarning konfronterades med tre personer.

Förhistorien var att jag fick tipset av en kollega att registrera min projektarbetande gäststudenter på de två 5p kurser ”Projektarbete inom geovetenskap”; då skulle jag kunna låta tillgodoräkna mig mina insatser för min tjänstgöring inom undervisningen. När jag diskuterade detta med mina gäststudenter tyckte de först att de själva inte behövde de högskolepoängen som kursen gav, eftersom de redan fick tillräcklig många genom de andra kurserna de fick gå hos oss. Att jobba med mig i projekt var det de hade kommit till Uppsala för, men det behövdes inga poäng för detta. Enbart det faktum att mina insatser annars inte skulle tillgodoräknas i min tjänstgöring gjorde att de gick med på att registreras på dessa individuella kurser och att slutligen låta sig examineras.

Som jag skrev i förra inlägget var jag vid denna tidspunkt extra angeläget att få mina undervisningsinsatser uppsummerade på rätt sätt. I god tro e-postade jag en lista med alla utbytesstudenter och gästdoktorander som gjorde GIS-projekt till ELDs studierektor. Som svar fick jag att det skulle bra att registrera de, men man hade inte råd att tillgodoräkna mig några timmar för det alls. På samma sätt skulle jag inte få timmar för någon handledning alls; enbart katederundervisning skulle räknas. När jag påpekade att mina kurser var till omfattande del projektbaserad och minst hälften av min undervisning var handledning, fick jag som svar att man inte hade råd att betala, eftersom alla andra kurser – förutom mina – gick med underskott. Mitt svar var att då skulle jag inte tvinga mina gäststudenter att registrera sig och låta sig examineras, vilket skulle betyda extra arbete både för de och för mig. Jag bad ELD studierektorn att glömma listan, jag skulle handleda studenter under min egen forskningstid.

Ett halvt år senare, senvåren 2006, skulle jag i samband med andra flytten av GIS-labbet till ännu mindre utrymmen (se även tidigare inslag) dokumentera behovet och graden av utnyttjandet. Vid sidan av schemalagd kursverksamhet i lokalen summerade jag åter igen mina gäststudenter och gästforskare, denna gång som regelbundna nyttjare av GIS-labbet. Utan labb inga gäststudenter eller gästforskare! Sammanställningen lämnades in och några dagar senare fick jag besök av prefekten för grundutbildningen Conny Larsson och studierektorn för hela institutionen, Rajinder Saxena. De ville veta om det stämde att jag inte ville registrera och examinera mina gäststudenter för projektarbeten, varav jag svarade att hade redan så mycket undervisning, både betald och obetald, att jag bara skulle ta in ytterliggare undervisning om den tillgodoräknades.

När prefekten Lars-Christer Lundin senare ville träffa mig anade jag inte att ämnet åter skulle komma upp. Jag knackade intet ont anande på och konfronterades med tre allvarliga ansikten. Lars-Christer Lundin, Conny Larsson samt chefsadministratören Hélène Lundgren som satt där med sin anteckningsblock. Trots min antidepressiva medicinering plockade jag min mobil upp, ställde om den på röstinspelning och la den på bordet framför mig med förklaringen att jag ska sätta bara mobilen på tyst. Jag kände på mig allvaret och Connys närvaro indikerade att det skulle handla om kursen projektarbete och om Lundgren antecknade ville även jag ha minnesanteckningar. Lundin mitt emot mig började med att försöka skrämma mig ordentligt med ifrågasätta min trovärdighet och läste från en e-postutskrift som han påstod var ett mejl från mig till honom. Även om texten var upp och ner sett från min sida kunde jag se att mejlet var vidarebefordrat minst en gång. Mina utgående mejl från Outlook var alltid formaterade i html med Comic Sans som typsnitt och den listan med studenterna var i plain text; så blir en vidarebefordrat text om avsändaren använder en enklare e-postklient. Jag bad Lundin att ge mig listan, eftersom jag ifrågasatte att den kom direkt från mig. Med en sökande blick mot Larsson, som satt bredvid mig, nekade han att visa texten för mig. Larsson mumlade något i stil med: ”jag ska förklara för dig sen” mot Lundin, som därefter upprepade namnen och tyckte att jag var opålitlig både gentemot honom och studenterna som ju trodde att de gick kurser som jag i själva verket inte hade registrerad de till till. Jag upprepade att mina studenter visste absolut vad som pågick och att det var jag som ursprungligen hade övertalad de att låta sig registreras för att främst jag skulle få ersättning. Enbart en student av över 10 hade hunnits registreras innan jag fick beskedet att mina insatserna inte skulle tillgodoräknas, varav jag bad ELD studierektorn att glömma listan och registreringarna.
Den pågående diskussionen med tre mot en blev allt mer absurd och jag försökte att sammanfatta. Listan med potentiella kursdeltagare var sammanställd enbart för studierektorn ELD och eftersom mina insatserna inte skulle räknas saknade den numera för mig betydelse. Antagligen för att knäcka mig i den pressade situation riktade Larsson nu en salva av kränkningar mot mig, vilka helt ändrade min tidigare uppfattning om honom.

Några dagar senare fick jag ett ”protokoll” av Lundgren som jag ombads att snarast underteckna, och denna text skulle ändra även den uppfattningen jag hade av henne innan. Texten kallades protokoll, men då krävs att mötet hade en i förväg distribuerad dagordning. Jag konstaterade även att hennes minnesanteckningar beskrev inget möte jag hade varit med om! I rena Stasi eller GeStapo maner skulle jag skriva under att jag hade varit helt förvirrat och från och med nu skulle registrera alla studenter i framtiden. Inget om mina skäliga krav att få tillgodoräkna mig insatserna i min undervisningsskyldighet. Tack och lov hade jag mina egna digitala anteckningar som jag sammanfattade till mina egna minnesanteckningar och distribuerade för underskrift. Både deras och min egen text finns för jämförelse. …....