Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

För att förstå detta provocerande uttalande måste vi gå tillbaka i tiden till senvintern 2006. Jag hade då nästan själv genomfört höstterminens GIS-kurs (se den sista mohikanen) och planerade för en helt ny 15p kurs i fjärranalys och digital bildbehandling med fältkurs i södra Tyskland senare under vårterminen. Denna mycket efterlängtade kurs inrättades på mitt initiativ och planerades innan jag skulle påtvingas att ensam bedriva all undervisning i geoinformatik. Efter en tuff hösttermin skulle även vårterminen vara mycket intensiv. Mitt under kursen var ett kick-off möte inplanerat till ett stort EU e-learning projekt i Lissabon, och under denna vecka skulle en fd doktorand ta över undervisningen i fjärranalys. Enligt planerna skulle jag även ta en sväng till Kina för att agera gästprofessor vid Guizhou University. Kring påsken 2006 fyllde både min sambo och jag 50 och det blev en stor bjudning med släkt och gemensamma vänner på påskaftonen. Jag hade, när detta inträffade, precis distribuerat ett schema till studenterna, studierektorn samt min kollega Prof. Reinhard Greiling i Heidelberg som skulle ge introduktionen till den efterlängtade fältkursen som enligt kursplanen omfattade en viktig del av kursen.

Nu satt jag koncentrerad framför datorn på mitt tjänsterum med massor av papper runt omkring mig för att förbereda min presentation i Lissabon. Dörren rycks up och innan jag hinner titta upp har stf prefekten Veijo Pohjola intagit en besöksstol vid andra sidan av skrivbordet. Den förre detta punkaren föser undan mina papper för att få plats med sina armbågar på mitt skrivbord. När studierektorn har hunnit ikapp honom börjar han i nedlåtande tonfall ”Vi måste prata om din flygbildskurs!” När jag någorlunda hade samlat mig undrar jag om han menar min kurs om satellitbaserad fjärranalys och digital bildbehandling. Med hänvisning till avdelningens dåliga ekonomi tvingas jag återigen att genomföra hela kursen själv och fältkursen måste ställas in. Även mitt medverkande i EU-projektet äventyras, eftersom jag nu inte längre kan anlita min ersättare under veckan i Lissabon.

När jag har hämtad mig någorlunda från överfallet börjar jag som i trans plocka ihop pappren från skrivbordet, stänger av datorn och åker hem. Tankarna kring min totalt raserade planering snurrar i skallen – hur ska jag förklara allt för de inblandade? Efter tre sömnlösa nätter åker jag akut in på sjukvårdcentralen och blir omedelbart sjukskriven .

Efter ett antal veckor ringer vännen Prof. Lennart Strömquist upp mig i hemmet. Han frågar på uppdrag av dåvarande rektor, Prof. Bo Sundqvist, om jag kan hjälpa till med GIS för rektorns föredrag i samband med överlämnandet av ämbetet till hans efterträdare, Prof. Anders Hallberg. Lennart, som rekommenderade mig, undrar på rektorns bevåg om jag orkar ställa upp, trots allt som drabbade mig på Geocentrum. Jag antar stolt det hedersamma uppdraget och ringer omgående till Rektor Magnificus och vi bestämmer ett möte på hans kontor för att diskutera samarbetet.

Nästföljande möte äger rum på mitt kontor, där rektorn och jag trängs med flera kubikmeter fotogrammetrisk utrustning (se ”Den sista Mohikanen”) för att diskutera mina 3D-animationer för föredraget. Jag hämtar rektorn innan mötet vid entrén och medan jag eskorterar honom till mitt rum passerar vi många förvånade ansikten. Under själva mötet kan jag genom det avlånga fönstret ut till korridoren observera ovanligt många nyfikna gestalter som passerar dörren. Vi fortsätter diskussionen på vägen ut ur huset och passerar cafeterian i entréhallen, där nästan hela kollegiet tar fika under dagens lärarmötet.

Väl tillbaka på mitt rum börjar jag med att sätta tillbaka de framplockade bökerna i bokhyllan när det plötsligt knackar på dörren. Dörren öppnas försiktigt och till min förvåning är det Veijo Pohjola som begär inträde på detta för honom ovanliga sättet (se ovan). Eftersom jag denna gång inte behöver hjälp med att plocka undan från skrivbordet inleds samtalet stående. Min besökare skruvar på sig och undrar försiktigt vad besökaren innan honom hade för ärende. Sanningsenligt redogör jag för mitt samarbete med rektorn och svaret verkar tas emot med viss lättnad. Lite mer självsäkert brister min besökare ut att även han kände rektor Bo Sundqvist, och när jag undrar hur visade det sig att de hade skålat med mousserande vin under ett möte på SGU i Uppsala. Med stigande självsäkerhet riktar Pohjola blicken upp till mig och yttrar en mycket avslöjande åsikt: ”Men han är ju också bara en maktmänniska!” Jag undrar hur jag ska tolka detta och min besökare förtydligar att alla som sökte sig till ledande befattningar gör detta enligt hans egen uppfattning i strävan efter makt. Jag undrar om motivet inte kan ha att göra med ansvarstagandet men utan svar lämnas jag åter ensam i rummet.

Det första inslaget i trilogin om maktmissbruket handlar om ett möte hos prefekten där jag utan förvarning konfronterades med tre personer.

Förhistorien var att jag fick tipset av en kollega att registrera min projektarbetande gäststudenter på de två 5p kurser ”Projektarbete inom geovetenskap”; då skulle jag kunna låta tillgodoräkna mig mina insatser för min tjänstgöring inom undervisningen. När jag diskuterade detta med mina gäststudenter tyckte de först att de själva inte behövde de högskolepoängen som kursen gav, eftersom de redan fick tillräcklig många genom de andra kurserna de fick gå hos oss. Att jobba med mig i projekt var det de hade kommit till Uppsala för, men det behövdes inga poäng för detta. Enbart det faktum att mina insatser annars inte skulle tillgodoräknas i min tjänstgöring gjorde att de gick med på att registreras på dessa individuella kurser och att slutligen låta sig examineras.

Som jag skrev i förra inlägget var jag vid denna tidspunkt extra angeläget att få mina undervisningsinsatser uppsummerade på rätt sätt. I god tro e-postade jag en lista med alla utbytesstudenter och gästdoktorander som gjorde GIS-projekt till ELDs studierektor. Som svar fick jag att det skulle bra att registrera de, men man hade inte råd att tillgodoräkna mig några timmar för det alls. På samma sätt skulle jag inte få timmar för någon handledning alls; enbart katederundervisning skulle räknas. När jag påpekade att mina kurser var till omfattande del projektbaserad och minst hälften av min undervisning var handledning, fick jag som svar att man inte hade råd att betala, eftersom alla andra kurser – förutom mina – gick med underskott. Mitt svar var att då skulle jag inte tvinga mina gäststudenter att registrera sig och låta sig examineras, vilket skulle betyda extra arbete både för de och för mig. Jag bad ELD studierektorn att glömma listan, jag skulle handleda studenter under min egen forskningstid.

Ett halvt år senare, senvåren 2006, skulle jag i samband med andra flytten av GIS-labbet till ännu mindre utrymmen (se även tidigare inslag) dokumentera behovet och graden av utnyttjandet. Vid sidan av schemalagd kursverksamhet i lokalen summerade jag åter igen mina gäststudenter och gästforskare, denna gång som regelbundna nyttjare av GIS-labbet. Utan labb inga gäststudenter eller gästforskare! Sammanställningen lämnades in och några dagar senare fick jag besök av prefekten för grundutbildningen Conny Larsson och studierektorn för hela institutionen, Rajinder Saxena. De ville veta om det stämde att jag inte ville registrera och examinera mina gäststudenter för projektarbeten, varav jag svarade att hade redan så mycket undervisning, både betald och obetald, att jag bara skulle ta in ytterliggare undervisning om den tillgodoräknades.

När prefekten Lars-Christer Lundin senare ville träffa mig anade jag inte att ämnet åter skulle komma upp. Jag knackade intet ont anande på och konfronterades med tre allvarliga ansikten. Lars-Christer Lundin, Conny Larsson samt chefsadministratören Hélène Lundgren som satt där med sin anteckningsblock. Trots min antidepressiva medicinering plockade jag min mobil upp, ställde om den på röstinspelning och la den på bordet framför mig med förklaringen att jag ska sätta bara mobilen på tyst. Jag kände på mig allvaret och Connys närvaro indikerade att det skulle handla om kursen projektarbete och om Lundgren antecknade ville även jag ha minnesanteckningar. Lundin mitt emot mig började med att försöka skrämma mig ordentligt med ifrågasätta min trovärdighet och läste från en e-postutskrift som han påstod var ett mejl från mig till honom. Även om texten var upp och ner sett från min sida kunde jag se att mejlet var vidarebefordrat minst en gång. Mina utgående mejl från Outlook var alltid formaterade i html med Comic Sans som typsnitt och den listan med studenterna var i plain text; så blir en vidarebefordrat text om avsändaren använder en enklare e-postklient. Jag bad Lundin att ge mig listan, eftersom jag ifrågasatte att den kom direkt från mig. Med en sökande blick mot Larsson, som satt bredvid mig, nekade han att visa texten för mig. Larsson mumlade något i stil med: ”jag ska förklara för dig sen” mot Lundin, som därefter upprepade namnen och tyckte att jag var opålitlig både gentemot honom och studenterna som ju trodde att de gick kurser som jag i själva verket inte hade registrerad de till till. Jag upprepade att mina studenter visste absolut vad som pågick och att det var jag som ursprungligen hade övertalad de att låta sig registreras för att främst jag skulle få ersättning. Enbart en student av över 10 hade hunnits registreras innan jag fick beskedet att mina insatserna inte skulle tillgodoräknas, varav jag bad ELD studierektorn att glömma listan och registreringarna.
Den pågående diskussionen med tre mot en blev allt mer absurd och jag försökte att sammanfatta. Listan med potentiella kursdeltagare var sammanställd enbart för studierektorn ELD och eftersom mina insatserna inte skulle räknas saknade den numera för mig betydelse. Antagligen för att knäcka mig i den pressade situation riktade Larsson nu en salva av kränkningar mot mig, vilka helt ändrade min tidigare uppfattning om honom.

Några dagar senare fick jag ett ”protokoll” av Lundgren som jag ombads att snarast underteckna, och denna text skulle ändra även den uppfattningen jag hade av henne innan. Texten kallades protokoll, men då krävs att mötet hade en i förväg distribuerad dagordning. Jag konstaterade även att hennes minnesanteckningar beskrev inget möte jag hade varit med om! I rena Stasi eller GeStapo maner skulle jag skriva under att jag hade varit helt förvirrat och från och med nu skulle registrera alla studenter i framtiden. Inget om mina skäliga krav att få tillgodoräkna mig insatserna i min undervisningsskyldighet. Tack och lov hade jag mina egna digitala anteckningar som jag sammanfattade till mina egna minnesanteckningar och distribuerade för underskrift. Både deras och min egen text finns för jämförelse. …....

Innan jag belyser tre olika händelser, som alla har med makt och dess missbruk att göra, krävs några inledande förklaringar. Efter att min kollega Per Olof Hårdén pensionerades hösten 2005 var jag den enda anställda på hela Uppsala universitet som hade GIS som sin huvudsyssla; alla andra hade antingen givit upp eller fått sparken – som till exempel vår speciella datasupport. GIS-managern på arkeologen, som brukade hjälpa till i vår underundervisning på Geocentrum, hade inte kunna räddas. Så när Per-Olof slutade fanns bara jag kvar, men jag fick av studierektorn ett tydligt löfte om att Per-Olof skulle anlitas för de kurser han sedan tidigare var involverad i. I god tid innan kursstarten distribuerade jag därför scheman till det stora antal studenter som hade anmält sig till höstens kurser 2005 innan jag åkte till Heidelberg för att undervisa inom ramen för mitt internationella ERASMUS utbyte.

Förutom med Heidelberg hade jag studentutbyte med över ett dussin andra universitet runtom i Europa och varje höst gästades Geocentrum av många GIS studenter som ville läsa hos mig. Därtill hade jag många adepter som var i Uppsala inom ramen för andra utbyten inom universitetet. Eftersom våra GIS resurser stadigt försämrades var jag mycket restriktiv att låta utomeuropeiska doktorander komma till mig, men när gamle vännen Prof. Liu Jiyuan, generaldirektör vid kinesiska vetenskapsakademien, insisterade, accepterade jag en mycket duktig GIS doktorand från Guizhou universitet.

Ett tydligt tecken för den stadiga försämringen var den stadiga minskningen av våra laborativa utrymmen som kan mätas i m², i motsats till den allt mer inskränkande attityden gentemot en konstruktiv etablering av GIS vid Geocentrum. Förrförra rektorn, Stig Strömholm, var mycket medveten om betydelsen och potentialen av GIS för Uppsala universitet, och när lokalen för det nya Geocentrum byggdes på 90-talet placerades ett stort GIS-lab centralt i byggnaden. Dessa specialanpassade utrymmen fick vi så småningom lämna trots mina vehementer protester, och all handledning och undervisning fick genomföras i hälften så stora och mindre lämpade utrymmen. Precis när allt började fungera i de nya utrymmen satt flyttkarusellen igång igen i 2005, och nu erbjöds oss istället av grundutbildningsprefekten Conny Larsson två mindre (ca 12m²), identiska och intilliggande tjänsterum. En av de var Per-Olfs rum som skulle blir ledigt efter hans pensionering och det andra hade stått tomt i några år, men där hade vi ställt och installerat avancerad fotogrammetrisk utrustning som vi fick gratis låna för främst forskningsändamål. Med protest hade jag slutligen accepterat även denna minskning, och tanken var att nyttja Per-Olofs gamla rum för GIS och det andra rummet för främst photogrammetri och fjärranalys. Jag borde ha vetat hur mycket ett löfte är värd vid Geocentrum, för nu kom programförträdaren, Veijo Pohjola, som hade hand om flyttkarusellen, och tyckte att två små tjänsterum var fortfarande för mycket. Mitt sista bud var att då var vi tvungna att neka all projektarbete, framförallt för doktorander och utbytesstudenter inom GIS, men det absoluta kravet var att möjliggöra fotogrammetrisk kartframställning med den utrustningen som äntligen fungerade. Nästa utspelet från Pohjala kan enbart uppfattas som rena trakasserier: All den nu fungerande utrustningen skulle flyttas i det identiska rummet intill med extremt kort varsel! Efter en hetsig debatt plockade vi ner den dyrbara apparaten och förvarade allt i mitt redan överfulla, egna tjänsterum.

Efter hemkomsten från undervisningen i Heidelberg kom nästa dråpslag. Trots tidigare löften fick jag varken anlita Per-Olof Hårdén eller någon annan utanför ELD-programmet för GIS undervisningen i de redan planerade kurserna. Trots mina 80% externfinansiering skulle jag ersätta även Per-Olof som hade undervisning som sin huvudsyssla. Nu blev det extra viktigt för mig att gå igenom hur olika undervisningsmoment räknades in i tjänstgöringen. Det var redan tidigare klarlagd att min undervisningsbörda vid andra institutioner i Uppsala skulle motsvara upp till en heltidstjänst. Mer om detta senare ...

Tack alla ni som hörde av sig till mig under julen! Jag fick stöd och mycket ny kompletterande information. Några var också mycket nyfikna på fortsättningen!
Efter en välbehövlig julefrid med skinka och datorhaverier kommer nu fortsättningen. Jag ska ta upp tre enskilda händelser, som ska representera typiska situationer för arbetsmiljön vid Geocentrum i Uppsala. Även om den ständiga, vardagliga terrorn var mer nedbrytande på sikt, så är speciella händelser mer lätthanterliga – både när det gäller att skriva om de och att stå ut med dem!
I sann naturvetenskaplig anda – konsekvensneutralt och källkritiskt – bedrev jag i december efterforskningar kring liknande fall vid Uppsala universitet. En del mer historiska, men jag har även nu omfattande kontakt med mina fd. kollegor vid matematikum.
Det blev ganska kort idag – se det mer som ett livstecken!
God fortsättning (men inte till alla )