Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

Under 2002 kom den aviserade BASTU "reformen" igång - som för vår del utgick från en bantning av antalet program till mindre än hälften. Olika konstellationer diskuterades och jag hoppades att blir kvitt min anknytning till naturgeografin beträffande undervisning. Stämningen i den gruppen visade sig vara än värre än vad man hade kunnat befara av de rykten jag hörde innan jag kom till Uppsala. Redan under mitt första år lämnade ett antal mycket välrenommerade professorer och docenter gruppen och institutionen, flera av de gamla vänner och kollegor från mitt tidigare liv utanför Uppsala universitet – de vantrivdes helt enkelt i denna miljö.

Det diskuterades flera varianter av programsammanslagningar och doktoranderna inom institutionen kom med ett eget förslag, enligt vilket det bland annat skulle bildas en grupp med namnet miljöanalys, och enligt förslaget skulle vår lilla grupp miljökonsekvensanalys och geoinformatik skulle ingå i denna grupp. Detta hade varit helt underbart för min inriktning, eftersom den utvidgade konstellationen hade sammanfört majoriteten av den samlade GIS-kompetensen till ett enda program. Men – som så mycket annat på denna institution var detta för bra för att kunna besannas. Utan att ta hänsyn till den pågående diskussionen blev det för oss värsta tänkbara scenario! Prefektens egen grupp, geofysik, påverkades inte alls och de flesta andra grupper hamnade i mer eller mindre logiska konstellationer. Allt som var över - spillror av kvartärgeologin, miljökonsekvensanalys/GIS och den av konflikter plågade naturgeografin tvångsförenades i något som för min liknade del Jugoslavien. När vi protesterade satte en drev utan like igång mot kollegan Lennart Strömquist, och han lyckades med hjälp av dåvarande rektor lämnar slagfältet och sätta sig med större delen av sin grupp i säkerhet hos kulturgeografiska institutionen.

Jag blev kvar i röran och det många som efteråt har frågat mig varför jag inte följde med. Som doktor i naturvetenskap (Dr. rer.nat) och docent i geovetenskap tyckte jag då fortfarande att jag var på rätt plats – intet anande vad som skulle komma.

Den nya grupperingen skulle ha namn och det skulle väljas nya programföreträdare, helst inte de gamla ledarna, vilket det andra grupperna struntade i. Istället för en nydanande omstrukturering var det för dessa ”business as usual”! Inom vår nya grupp ”Jugoslavien” bestämde vi att företrädarkapet skulle roteras på årsbasis mellan de fyra docenter som fanns i gruppen. Först ut skulle naturgeografen Veijo Pohjala vara eftersom han hade administrativ erfarenhet som studierektor för naturgeografin. Som namn för gruppen kom vi efter långa diskussioner överens att kalla oss ”miljö och landskapsdynamik” (det senare ett plagiat på namnet av en fakultetsövergripande arbetsgrupp) - på Engelska förkortat till ELD (Environment and Landscape Dynamics).

Nu verkligen brakade helvetet loss för mig på riktigt …...