Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

Under denna rubriken vill jag beskriva den tiden jag och flera andra drabbades av ELD. Tvärt emot vad förkortningen suggererar så försökte den nya programföreträdare Veijo Pohjola att tvinga mig att begränsa min verksamhet till enbart kalla klimat och därmed överge mina projekt i Afrika och delar av Asien. För honom som naturgeograf med glaciologisk inriktning verkade detta antagligen logiskt, men med vilket mandat gör han det och vad skulle hända efter ett år, när en ny programföreträdare skulle ta över enligt den överenskommelsen vid hade inom gruppen. Gruppens webbsida handlade helt om vatten i frusen form och jag – som hade haft en framsynt presens av min verksamhet på internet sedan 1994 – ville absolut inte kännas vid denna snedvridna beskrivningen av forskningen inom ELD.

Mer än en gång uppvaktade jag (dåvarande) prefekten Roland Roberts och påminde honom att infria sina tidigare löften. Jag var öppen i min kritik och genast märkte jag att detta besvarades med trakasserier som skulle tillta till en olidligt nivå med tiden. Redan sedan start utnyttjade Veijo Pohjala sin makt att mobba en kvinnlig professor inom gruppen – vi kan kalla henna Prof. XX (två X kromosom). När jag kom med min kritik av fokuseringen kring kalla klimat och hans auktoritära ledarstil möttes även jag av Pohjolas hånfulla kommentarer och motarbetades i mina försök att bygga upp geoinformatiken vid institutionen. Varannan vecka hade gruppen ett möte, men alla försök att inleda en diskussion kring strategier och innehåll av verksamheten kvävdes av Pohjola. Jag framförde kritik beträffande ledarstilen och behandlingen till både prefekt och institutionsstyrelsen men fick uppfattningen att Pohjolas agerande var sanktionerat av ledningsgruppen. Frustrationen över detta i samband med min egen drivkraft att bygga upp en för studenternas utbildning mycket viktigt inriktning ledde till mina första besök på företagshälsovården, där institutionen redan då var ökänd för sin dåliga arbetsmiljö.

Mycket av det vad som hände under denna tid ska jag återkomma till under min fördjupning, som kommer ut i denna blogg efter jul. Innan året tar slut vill jag hinna med att beskriva i grova drag några av de viktigaste hemskheter och nämna de inblandade aktörer! Förutom prefekterna och Veijo Pohjola var även dåvarande grundutbildningsprefekten Conny Larsson och chefsadministratören Hélène Lundgren inblandade på ett avgörande sätt.

Vi geologer är vana vid att dela in tidsperioder efter så kallade ledfossil och denna ”istid” slutade med att min kollega Per-Olof Hårdén pensionerades hösten 2005 vid 67 års ålder. Per-Olof och jag delade GIS undervisningen fram till denna tidpunkt.

Under 2002 kom den aviserade BASTU "reformen" igång - som för vår del utgick från en bantning av antalet program till mindre än hälften. Olika konstellationer diskuterades och jag hoppades att blir kvitt min anknytning till naturgeografin beträffande undervisning. Stämningen i den gruppen visade sig vara än värre än vad man hade kunnat befara av de rykten jag hörde innan jag kom till Uppsala. Redan under mitt första år lämnade ett antal mycket välrenommerade professorer och docenter gruppen och institutionen, flera av de gamla vänner och kollegor från mitt tidigare liv utanför Uppsala universitet – de vantrivdes helt enkelt i denna miljö.

Det diskuterades flera varianter av programsammanslagningar och doktoranderna inom institutionen kom med ett eget förslag, enligt vilket det bland annat skulle bildas en grupp med namnet miljöanalys, och enligt förslaget skulle vår lilla grupp miljökonsekvensanalys och geoinformatik skulle ingå i denna grupp. Detta hade varit helt underbart för min inriktning, eftersom den utvidgade konstellationen hade sammanfört majoriteten av den samlade GIS-kompetensen till ett enda program. Men – som så mycket annat på denna institution var detta för bra för att kunna besannas. Utan att ta hänsyn till den pågående diskussionen blev det för oss värsta tänkbara scenario! Prefektens egen grupp, geofysik, påverkades inte alls och de flesta andra grupper hamnade i mer eller mindre logiska konstellationer. Allt som var över - spillror av kvartärgeologin, miljökonsekvensanalys/GIS och den av konflikter plågade naturgeografin tvångsförenades i något som för min liknade del Jugoslavien. När vi protesterade satte en drev utan like igång mot kollegan Lennart Strömquist, och han lyckades med hjälp av dåvarande rektor lämnar slagfältet och sätta sig med större delen av sin grupp i säkerhet hos kulturgeografiska institutionen.

Jag blev kvar i röran och det många som efteråt har frågat mig varför jag inte följde med. Som doktor i naturvetenskap (Dr. rer.nat) och docent i geovetenskap tyckte jag då fortfarande att jag var på rätt plats – intet anande vad som skulle komma.

Den nya grupperingen skulle ha namn och det skulle väljas nya programföreträdare, helst inte de gamla ledarna, vilket det andra grupperna struntade i. Istället för en nydanande omstrukturering var det för dessa ”business as usual”! Inom vår nya grupp ”Jugoslavien” bestämde vi att företrädarkapet skulle roteras på årsbasis mellan de fyra docenter som fanns i gruppen. Först ut skulle naturgeografen Veijo Pohjala vara eftersom han hade administrativ erfarenhet som studierektor för naturgeografin. Som namn för gruppen kom vi efter långa diskussioner överens att kalla oss ”miljö och landskapsdynamik” (det senare ett plagiat på namnet av en fakultetsövergripande arbetsgrupp) - på Engelska förkortat till ELD (Environment and Landscape Dynamics).

Nu verkligen brakade helvetet loss för mig på riktigt …...

I början verkade allt bra. Jag anställdes inledningsvis 2001 som lektor i väntan på sakkunnigutlåtande eftersom jag hade sökt tjänsten som professur enligt utskrivningen. Efter flera månaders väntan på beskedet kontaktade jag Gudrun Lundmark på faktultetskansliet och fick höra att man hade missad den lilla detaljen med professuren och nu skulle man inhämta ytterligare utlåtanden. Efter några månader kom även dessa, och båda internationell mycket välrenommerade experter förespråkade min lämplighet som professor i ämnet! Eftersom internationell expertis tydligen inte räknas i Uppsala kallade man även en in”hemsk” kunnig som som anmärkte att jag inte hade haft några doktorander tidigare – grattis; i Karlstad – där jag var verksam innan - hade vi inte rätten att anta doktorander i mitt ämne. Gudrun tröstade mig med orden att om jag hade sökt en lärostolsprofessur hade detta inte varit något problem alls Även dekanen David Gee försökte trösta mig med att det var ingen större skillnad mellan en professor och en lektor. Nu vet jag att skillnaden är enormt!! Att sparka en lektor är gratis, en professor kostar 2,2 miljoner styck!

Tillhörande programmet för Tillämpad Miljökonsekvensanalys satte jag ändå med entusiasm igång min verksamhet. Irriterad fick jag däremot efter en tid upptäcka att all min undervisning tillgodoräknades programmet Naturgeografi. När jag påtalade denna löftesbrytning hos prefekten tyckte han att det alltid hade varit så (en mycket gångbart argument vid Uppsala universitet) och att allt skulle snart göras om in en omorganisation med namn BASTU. Mer om detta snart!