Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

hade jag mycket stort förtroende för prefekten Lars-Christer Lundin när han hösten 2005 efterträdde sin föregångare Roland Roberts som försvann uppåt i hierarkin (mer om detta senare). I motsats till en del andra tyckte jag att hans förflutna inom hippierörelsen snarare skulle vara en tillgång för en mer human ledning av institutionen för geovetenskaper. Tidigt under hösten 2005 hade jag ett möte med honom och den nytillträdde sektionsdekanen Ann-Sofie Smedman; även hon efterträdde Roland Roberts, som under en tid innehade båda deras befattningar. Vi diskuterade den ohållbara situationen inom ELD, min orimliga situation när det gällde tillgodoräknandet av mina undervisningsinsatser samt ledningsproblem inom ELD – den dåvarande avdelningen för ”Environment and Landscape Dynamics”. Allt verkade gå åt rätt håll tills den dagen ELD programföreträdaren Veijo Pohjola skulle diskutera ELDs framtid med den nya prefekten. Jag skrämdes något av Veijos tillförsikt till hans egen strategi inför mötet och många förvånades över den helomvändningen som prefekten gjorde efter det ödesdigra mötet.

Innan beskrivningen ska ägnas åt Veijo Pohjolas agerade, vill jag ta upp prefektens beteende under ett av flera rehabilteringsmöten vid företagshälsovården. Förutom mig själv var den behandlande läkaren och en facklig representant från SULF närvarande. Lars-Christer Lundin var kallad i sin egenskap som rehabilteringsansvarig. Vi skulle diskutera hur jag - efter en längre sjukskrivning pga arbetsmiljörelaterat stress - skulle kunna återta min verksamhet på institutionen. Efter läkarens anförande om sjukdomsförloppet kommer Lars-Christer Lundin in med följande kommentar: ”Om Gerhard låter sig sjukskrivas en gång till, kan jag inte garantera att det inte snackas ännu mer skitsnack om honom i fikarummet!” Läkaren reagerar bryskt och upplyser att det är hon som ställer diagnoser och vid behov sjukskriver; tydligt irriterad över ifrågasättandet av hennes yrkeskompetens. Märkbar chockerad undrar jag om det inte är prefektens skyldighet att motverka skitsnack på institutionen istället för att använda mobbningen som maktutövningsmedlet; medveten om att detta förekommer inte enbart emot mig. När vi har lugnat oss kommer nästa groda: ”Om Gerhard inte hinner undervisa redan tidigt på hösten, kommer han att ha väldigt mycket undervisning kvar i slutet av höstterminen!” Nu kommer SULF representanten in, som sedan början av denna absurda diskussionen har dragit andan och undrar om han uppfattade rätt. Och visst gjorde han det!

Det som för mig och många andra låter som försäkringsbedrägeri, är gängse praxis både vid Geocentrum och - som jag nyligen fick erfara – vid andra institutioner i Uppsala. Är man sjukskriven en kortare eller längre tid och ”missar” en del undervisning under just den tiden, så tvingas man ta igen dessa timmar, trots att ersättningen under frånvarotiden kom från försäkringskassan och inte från universitetet. Det absurda resultatet är att en dålig arbetsmiljö ger klirr i kassan på institutionen.