Tänka fritt är störst av allt och hälsosamt

hade jag mycket stort förtroende för prefekten Lars-Christer Lundin när han hösten 2005 efterträdde sin föregångare Roland Roberts som försvann uppåt i hierarkin (mer om detta senare). I motsats till en del andra tyckte jag att hans förflutna inom hippierörelsen snarare skulle vara en tillgång för en mer human ledning av institutionen för geovetenskaper. Tidigt under hösten 2005 hade jag ett möte med honom och den nytillträdde sektionsdekanen Ann-Sofie Smedman; även hon efterträdde Roland Roberts, som under en tid innehade båda deras befattningar. Vi diskuterade den ohållbara situationen inom ELD, min orimliga situation när det gällde tillgodoräknandet av mina undervisningsinsatser samt ledningsproblem inom ELD – den dåvarande avdelningen för ”Environment and Landscape Dynamics”. Allt verkade gå åt rätt håll tills den dagen ELD programföreträdaren Veijo Pohjola skulle diskutera ELDs framtid med den nya prefekten. Jag skrämdes något av Veijos tillförsikt till hans egen strategi inför mötet och många förvånades över den helomvändningen som prefekten gjorde efter det ödesdigra mötet.

Innan beskrivningen ska ägnas åt Veijo Pohjolas agerade, vill jag ta upp prefektens beteende under ett av flera rehabilteringsmöten vid företagshälsovården. Förutom mig själv var den behandlande läkaren och en facklig representant från SULF närvarande. Lars-Christer Lundin var kallad i sin egenskap som rehabilteringsansvarig. Vi skulle diskutera hur jag - efter en längre sjukskrivning pga arbetsmiljörelaterat stress - skulle kunna återta min verksamhet på institutionen. Efter läkarens anförande om sjukdomsförloppet kommer Lars-Christer Lundin in med följande kommentar: ”Om Gerhard låter sig sjukskrivas en gång till, kan jag inte garantera att det inte snackas ännu mer skitsnack om honom i fikarummet!” Läkaren reagerar bryskt och upplyser att det är hon som ställer diagnoser och vid behov sjukskriver; tydligt irriterad över ifrågasättandet av hennes yrkeskompetens. Märkbar chockerad undrar jag om det inte är prefektens skyldighet att motverka skitsnack på institutionen istället för att använda mobbningen som maktutövningsmedlet; medveten om att detta förekommer inte enbart emot mig. När vi har lugnat oss kommer nästa groda: ”Om Gerhard inte hinner undervisa redan tidigt på hösten, kommer han att ha väldigt mycket undervisning kvar i slutet av höstterminen!” Nu kommer SULF representanten in, som sedan början av denna absurda diskussionen har dragit andan och undrar om han uppfattade rätt. Och visst gjorde han det!

Det som för mig och många andra låter som försäkringsbedrägeri, är gängse praxis både vid Geocentrum och - som jag nyligen fick erfara – vid andra institutioner i Uppsala. Är man sjukskriven en kortare eller längre tid och ”missar” en del undervisning under just den tiden, så tvingas man ta igen dessa timmar, trots att ersättningen under frånvarotiden kom från försäkringskassan och inte från universitetet. Det absurda resultatet är att en dålig arbetsmiljö ger klirr i kassan på institutionen.

alla ni som besökte bloggen och kom med uppmuntrande inlägg! Efter bara några dagar har sajten haft många, många hundra besökare, innan ens sökmotorerna har letat sig fram till den. Nu vet jag att jag inte är ensamt i min strävan om upprättelse; men dessvärre inte heller ensamt om att ha upplevt liknande behandling. Många liknande fall visste jag om och de ska belysas i framtida inlägg, men inte ens jag kunde ana omfattningen av fenomenet.

Att nämna alla enskilda personer som stöttad mig under mina svåra år skulle leda till en mycket omfattande lista och vissa namn vill jag inte avslöja eftersom de då löper risk för repressalier. Först och främst tack till min familj, som stöttade mig allt för ofta när jag var så upptagen med mig själv! Tack alla vänner vid Geocentrum, både ni som finns kvar och alla ni som fick lämna institutionen under min tid där! Tack alla, alla vid Centrum för bildanalys som gav mig och mina doktorander en så angenäm tillflyktsort! Tack min vän Patrik som tog hand om mig när jag behövde Dig! Tack alla mina doktorander, praktikanter och utbytesstudenter som visade stort förståelse för problemen under vistelsen vid Geocentrum. Tack alla ni vid Ekonomikum, Evolutionsbiologisk centrum, Freds och konfliktforskning, International Science Program, Internationell mödra- och barnhälsovård, Uppsala Learning Lab, IT-stöd, Internationella kansliet och delar av Universitetsförvaltningen. Tack mina vänner från UpGIS styrgruppen för all stöd och det fortsatta förtroende för mig som er ordförande! Tack till er från Previa och Länshälsan som lyssnade och hjälpte! Tack för alla uppmuntrande tillrop från SLU, SGU, Länsstyrelsen, Metria och alla privata GIS aktörer i Uppsala samt Etnografiska museet i Stockholm. Tack Kartografiska Sällskapet och alla vänner och kollegor i KS-utbildningssektionen och det svenska GIS-lärarnätverket. Tack Sida och alla andra uppdragsgivare för förtroendet! Den internationella listan kan göras mycket långt, men jag vill passa på att tacka främst för all uppmuntran från Academia Sinica, ICIMOD i Kathmandu, den Srilankesiska Ambassaden i Stockholm, samt mina vänner vid den Tibetanska exilregeringen som visade omsorg trots sina egna, omfattande problem. Bland de internationella universiteten vill jag främst nämna de i Kampala, Dar es-Salaam, Graz, Wien, Dresden, Muenster, Oxford, Guizhou och framförallt Heidelberg, där jag tillbringade en period som gästprofessor. Tack till er alla och till de jag glömde – förlåt!

Jag vill även passa på att bjuda alla som vill veta mera om GIS att komma till 2008-års GIS-dag vid Ekonomikum – mer information på www.upgis.uu.se.

kom prefekten Lars-Christer Lundin in mitt tjänsterum på Geocentrum i Uppsala. Han avslöjade för mig att jag med största sannolikhet skulle varslas med argumentationen medelsbrist eller arbetsbrist.

Mycket förvånad svarade jag att det knappast var brist på medel eller arbete för den delen inom mitt ämne geoinformatik (GIS & fjärranalys). Jag hade 80% extern finansiering, därtill en mängd oavlönade uppdrag både inom och utanför universitet eftersom jag ensamt representerade GIS-ämnet som har en extremt stort relevans för samhället utanför murarna och forskningen innanför. Dessutom räknades mina undervisningsinsatser vid Geocentrum enbart till en bråkdel. Enligt oberoende beräkningar skulle mina kurs och handledningsinsatser värderas till i princip en heltidstjänst vid jämförbara institutioner. Efter en rad uppsägningar och naturliga avgångar utan kompenseringar var jag den sista kvarvarande på hela Uppsala universitet som officiellt sysslade med GIS och fjärranalys. Inte ens de små landsorts högskolorna – som man so gärna tittade ner på – hade mindre bemanning. Konkurrenten Lund håller över ett dussin experter sysselsatta i sitt GIS-centrum .

Dessutom var våra GIS kurser mycket mer lönsamma än de flesta andra geokurser som oftast gick med brakförlust. Ofta hade vi inom GIS mer än tiofalt antal studenter än de andra kurser som gavs inom avdelningen miljö och landskapsdynamik; många av dessa studenter kom från utanför institutionen, rekryterades från andra institutioner, SLU, KTH etc eller läste våra kurser på distans genom helgkurser eller via nätuniversitetet, där jag hade startad en helt ny e-learning kurs i geoinformatik. Många var även utbytesstudenter eftersom vi höll våra kurser vid behov på engelska. Mina ”egna” utbytesstudenter – jag hade utbyte med upp till 15 universitet och alltid ett antal ”lärjungar” hos mig – fyllde vissa andra kurser till hälften. Geomorfologi var populärt, men framförallt studenterna från Zürich tyckte att undervisningen i glaciologi och hydrologi var undermåligt, vilket ledde till en del avhopp. Alla dessa studenter hade sökt sig till mig i Uppsala för att främst vara delaktiga i mina många projekt i fjällen, Arktis, Afrika, Himalaya och andra delar av Asien, varifrån även gästdoktorander kom (mycket mer om detta i ett snart kommande blogginslag).

Prefekten Lars-Christer Lundin försökte att ”lugna mig” genom följande förslag:” Fördubblar du dina undervisning till 40% utan att det tillgodoräknas i din tjänst och om du samtidigt kan övertyga fyra av dina kollegor att var och en jobba 20% mer med oavlönad undervisning kan vi rädda din tjänst! So gjorde vi under en längre tid när min egen tjänst [Lundins] var i fara för några år sedan och vi övertygade [chefsadministratören] Hélène Lundgren om att detta skulle fungera.” Jag svarade att det inte skulle gå, eftersom mina GIS kurser med de stora studentgrupperna var mycket arbetsintensiva och att det knappast skulle vara lönsamt att låta mina kollegor genomföra fler olönsamma kurser. Lars-Christer Lundin svarade då lakoniskt att han i så fall skulle definiera hela avdelningens underskott tillhörande geoinformatiken .

Efter samtalet kände jag varken ork eller lust att slutföra det jag hade blivit avbruten från, kastade mig på cykeln ner till stockholmståget för att tillbringa en ”trevlig helg”. Måndag morgon ringde jag till mitt fack – SULF …... mer om detta och varför jag hade kunnat spara mig detta i en kommande blogginslag ....

TREVLIG HELG
P.S. Ser just i statsitiken hur många nya läsare jag har fått - välkomna!!!

Det var många som frågade mig både innan, under och efter mina upplevelser där.

Innan julen år 2000 ringde min gamla vän sedan två decennier, Lennart Strömquist, till min tjänstetelefon vid Karlstads universitet. Lennart är Professor i tillämpad miljökonsekvensanalys - då med placering vid Geocentrum - och jag var lektor i naturgeografi och snart (landets enda) docent i geovetenskap. I Uppsala sökte man en ny professor/lektor i geoinformatik, eftersom förra innehavaren hade sagt upp sig efter enbart några månader i tjänst. Hade jag då inte strax innan fått reda på att min sambos tjänst i Karlstad skulle flyttas till Stockholm, skulle jag nu inte ha funderat vidare på Uppsala. Efter några tuffa år som högskola hade vi blivit granskade och godkända som universitet och forskningen tog ordentligt fart. Vi blev, förresten, det enda lärosätet någonsin som klarade granskningen rakt av; alla andra blev antingen aldrig granskade efter samma mall eller inledningsvis underkända. Mycket var på gång i Karlstad vid Millennieskiftet och när rektor Christina Ullenius fick reda på att jag sökte mig bort från Karlstad fick jag ett e-mail från henne: ” Gerhard, du få inte lämna oss; vi behöver dig!”
Tack Christina – jag är fortfarande stolt över dina ord, men det var rent av familjeskäl jag lämnade Karlstads universitet.

En klar fördel med Uppsala var närheten till Stockholm och där fanns även, förutom Lennart, många extremt duktiga och goda vänner inom skaran av geovetare. Ett inom branschen däremot allmänt känt faktum var att i denna relativ nyss sammanslagna institution huserade flera gamla konflikter. En allmän trend i ”Geo-Sverige” under 90-talet var att samlokalisera de ofta spridda geo-institutionerna inom de flesta lärosäten till större geovetenskapliga konstellationer. Tanken var i de flesta fall en mer ekonomisk administration (synenergi) och en önskan om bättre samarbete över hela det geovetenskapliga fältet (jordens viktigaste vetenskap som jag som docent i geovetenskap brukar kalla det). I fallet med Uppsala fanns ett omfattande arv av tvister och den dåvarande rektorn Bo Sundqvist uttryckte under sitt invigningstal av Geocentrum följande andemening: ”Var och en av er ar ni trevliga, men tillsammans är ni ..... [något inte allt för positivt]”.

Även med denna vetskap trodde jag att det skulle fungera att bygga upp geoinformatik i Uppsala, eftersom självaste rektorn gynnade GIS med en särskild satsning. Jag befann mig i mina bästa är, hade överlevt inte mindre än tre Everestexpeditioner och såg fram emot att jobba med Lennart Strömquist i Afrika och med min andre vän på Geocentrum, David Gee (årets geolog 2008) i Arktis.

To be continued ....

Idag (10 nov 2008) fyller min landsman som i viss mån inspirerade mig till denna blogg år. Han skulle ha fylld 525 år och våra vägar har faktiskt korsats – inte i tid men väl i rymd. Jag bodde under min studietid vid Universitetet i Marburg i stadens näst äldsta hus från 1400 talet, och födelsdagsbarnet Martin Luther bör ha traskad förbi det gamla korsvirkeshuset på väg till sina samtal med Zwingli.

Men vad har denna - i Sverige så ofta missförstådda - man att göra med bloggen. Jo, i väntan på Internet fick han spika sin kritik (enligt legenden) upp på kyrkdörren i Wittenberg. Hade det funnits tillräcklig bandbredd i början av reformationen hade Martin nu haft en och annan blogg! Förresten – plankorna ”bakom” bloggen ska påminna om hans kyrkdörr. Även han revolterade mot missförhållanden i en gammal och alltför självupptagen institution.